Jag har så många gånger tänkt skriva det, det hemska ordet och den enormt jobbiga (sjukdomen?) som drabbade mig när jag fick Milo. Rättare dagt, baby blues från renaste helvetet ..

Förlossningsdepression, ett tabubelagt ämne men som så många lider av och inte ens tar till sig hjälp. Den var där som ett faktum när Milo var några dagar gammal, kanske till & med ett par timmar. Många pratar om akuta kejsar snitt och amning som strular - för mig var det varken amning eller akut kejsarnitt. Jag ammade inte Milo och födde honom inte med akut snitt heller. Jag ammade inte för att jag inte ville, jag hade faktiskt ingen lust det till det. Milo föddes med planerat snitt i vecka 38. Att inte känna glädje över sitt barn, att göra det man ska för att man måste, att inte vilja vara mamma åt sitt eget barn är en del utav det, och känna sig totalt värdelös och obetydelsefull för sitt eget barn och framför allt skammen över känslorna och att inte vara en happy mam och känslan att vara en dålig mamma, för att man inte är lycklig! - när man väntat på lyckan i 9 månader. Min lycka kom när Milo blev ungefär 2,5 månad, skulle jag tro - den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge? Många gånger anklagade jag mig själv för att jag inte ville amma, för att jag valde att förlösa honom med kejsarsnitt att det var därför jag inte kunde glädjas. Så många gånger jag fick höra tjatet om amning, och hur dålig jag var som tog kejsarsnitt gjorde faktiskt inte saken bättre. Jag älskar mitt barn lika mycket fast jag inte ammat och förlöser honom den normala vägen, eller hur? Men det tog lång tid för mig att inse att jag faktiskt älskade mitt barn, min lycka och min skatt i livet i dag, som jag absolut inte skulle gå en meter utan och går igenom eld och vatten för. Det tog bara lite längre tid och skammen gjorde mig tillslut så himla ledsen. Skamen att vara konstig och inte vara som alla andra mammor och inte känna bebis lycka som står överallt i alla tidningar som jag läste. Min enda tanke var just då att alla ljög för mig, och framför allt för sig själva. Hur skulle jag kunna älska någon, som skrek 24/7? Som jag inte ens kunde lära känna för att han skrek? - Jag vet inte hur man ska kunna det, eller vem som klarar av att lära känna ett barn som bara skriker för mig är det en omöjlighet! Räddningen på mina problem kom den dagen när Milo fick svar på varför han skrek (han var allergisk mot komjölk!), och jag fick hjälp av både anhöriga och utomstående som har gjort mig till en super morsa och en stark sådan. När jag satt där med en skrikande Milo och tusen tårar i ögonen. I dag är jag frisk, jag har frisk förklarat mig själv för längesen - jag går igenom eld och vatten för min son och i dag vet jag vad bebis lycka är, för den är här och nu och jag vill inte att Milo ska bli större. Han är mitt allt och helt perfekt.

Det är sorligt men sant att det är ett tabu belagt ämne som man inte får prata om, inte ens viska om.. För det är så förbjudet att vara depremimerad när man har fått barn, den största händelsen i livet - och, ja - jag kan inte annat än att hålla med. I dag skämms jag inte för att jag drabbades utan jag skulle skämmas mera om jag inte tog emot hjälpen jag fick som oxå var svår att ta emot. För att nu ska jag vara mamma och självständig tänkte jag. Jag var helt super som svalade stolheten, och tänk - jag älskar mitt barn och jag skulle kunna skrika det till hela världen om jag kunde! Ibland undrar jag om depressionen beror på vad du förväntat dig, men inte får.. Jag fick en vild unge, som skrek! Jag trodde jag skulle få en ängel som sov och åt. livet är skört så många gånger och ta alltid emot hjälp om den finns, för jag hade nog gått under jorden utan hjälp. Att jag i dag står självständig med min son och är en bra mamma har jag främst mig själv att tacka, och ett stort tack till min mamma som fanns där och gjorde det jag inte orkade göra och till en god vän.

Många gånger önskar jag att alla nyblivna mammor fick en bruksanvisning på BB om hur man gör med en bebis (för hur man gör en bebis vet vi alla, men inte hur man gör när den väl är där.) för det är jävligt stort och den största utmaningen i livet för många. jag är en fighter och ger aldrig upp och det gör mig till den jag är i dag.

n - LYCKLIG STOLT MAMMA ÅT MILO TIGÈR!
Det är du och jag mot världen, älskade unge!

 

Mammi

6 december 2010 09:14

Du är en underbar mammi

 

Emma

8 januari 2011 23:28

Halkade in på din blogg och måste bara få ge dig beröm och säga att du verkar vara en otroligt bra mamma och en otroligt stark tjej! Jag är själv ensamstående och vet hur tufft det kan vara med en sån liten plutt. Din son är bedårande!! Keep up the good work säger jag!! Bra jobbat! :) MVH Emma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slapp skrapa bilen i morse och milo hade skor på sig i morse, alltså blev det än bättre morgon för oss. Milo var finklädd till dagis fotot, eller om jag säger - finklädd för dagis!  Jag har roat mig med att slänga tomma alvedon kartor, slängt res...

Världens minst sagt mest jobbigaste men om jag vart frisk hade jag kunnat skratta minst fem gånger åt den här morgonen. Snor, hosta och en litenbit, möjligtvis lite feber har hälsat på min kropp i tre dagar nu. Jag har ett matteprov på torsdag som ja...

För en månad sen hittade jag, http://classys.blogg.se/ som heter Nathalie, är 22 år gammal och har en son som är född 2010 och heter Milo. Jag är också 22 år gammal, har en son som är född 2010 som heter Milo och jag heter Nathalie. Ja, vårat avlånga...

verkligheten är så gott som här nu - med världens mest blandade känslor. inskolning på myran är i fullgång och jag köper kurslitteratur som det inte fanns någon morgondag, men vad gör det om hundra år. kurserna under mammaledigheten är klara, betygen...

Senaste veckan har varit en rejäl katastrof. På nätterna. Milo sover inte mer än en timme i taget och skriker, och gråter... och skriker.. Får väl antagligen nöja mig med två timmars sömn? och lära mig och leva med ett grinigt humör och blåa hängande...