Jag är så jävla trött på att höra kommentarer, pikar, och folk som undrar hur jag kan jobba när jag har en bebis på sex månader. Fyfan, rent ut sagt. ALLA MÄNNISKOR ÄR OLIKA, och för vissa kanske det är dags att acceptera det. Ja, jag lämnar Milo hemma när jag går och jobbar och under tiden när jag jobbar så är han med sin pappa, sitt eget blod - SIN EGEN PAPPA. Hur jag inte kan älska att vara hemma. Hur jag inte kan älska att byta blöjor och laga mat och baka bullar. Jag har alltid älskat att tjäna mina egna pengar och trodde inte det skulle bli ett problem att fortsätta göra det för att jag fick Milo. För mig är det inte det utan det är ett problem för er.. Som stör er på det. Sköt er eget, så sköter jag mitt, min son och resten. Jag älskar min son lika mycket som ni fast jag inte älskar att gå hemma och baka bullar och laga mat och om mina planer går som jag vill så börjar han på dagis efter sommaren. Jag måste vara en hemsk mamma i era ögon, men en helt underbar i mamma i min sons - och det är det som betyder.

Och vet ni? Det är helt underbart att mötas av en skrattande unge när man är sliten efter en dags jobb. Det är magiskt, helt underbart. Nästan så jag kan dö lite grann för känslan. Att jag varit saknad och lika älskad ändå. Och mamma dagarna jag spar tar vi igen, när jag känner att jag VILL vara hemma. (Om jag nånsin vill det.)