Har varit stressad i två dagar och velat inte kunna trycka på stopp knappen en enda sekund fast jag varit nära - men jag har inte tid för några stopp just nu. Ville trycka på stoppknappen när jag åkte hiss i dag och andas men jag hade för bråttom. Det går inte. Världen står inte stilla fast jag vill det ibland. Katterna fick äta leverpastej för jag glömde kattmat & kattsand. Om blickar kunde döda. I morgon antar jag att min mobilladdare är uppäten eller så ligger linsfodralet i kattlådan. Det är vardag - lite utav min tokiga vardag.

Milo har börjar kladda han springer i sin gåstol och tar händerna på varenda vägg. Det är blåbärs fläckar på tapeten. Inte ens vanish - bli fri från fläckar hjälper mig nu. Damsugaren har tagit ut  förtidspension och har funnit sin ro i städskrubben. Det är makaroner överallt och jag lyckades få prata med en arbetsgivare i dag och nu undrar jag vad jag sa & är ju typ som att minnas sin första tonårsfylla. Allstå är det bäcksvart. Någonstans gör det mig påmind om att jag sa någonting om att jag kan ta prover med ett såklart övertrevligt leende i rösten och blodtryck är ju aldrig ett problem och jobba kan jag när som helst. Det här är inget ovanligt utan bara vanlig vardag hemma hos oss. - katastrof tänkande är aldrig välkommet men alltid här. (vad bra att jag inte är ensam om att vara mitt uppe i småbarnstressen och att ni som har små bebisar kan kanske har en pytte aning om hur jag tänker.) Och mitt uppe i allt ihop missar jag två samtal från en arbetsgivare där jag skulle få ett drömjobb - och nu tror jag att jag behöver sova. Sova länge och djupt men det är ju lika förbjudet som att smaka en godis på Ica Maxi innan man betalat det. Nu växlar vi ner & bromar först... 

& Vart skjutton la jag Milos bajsprov. Sömn kan jag glömma. Jag måste hitta provet och torka upp det som katten hade lagt utanför lådan nyss istället för i lådan. Måste köpa en större kattlåda.