Milo har ätit sin första vällingflaska sen i lördags morse. För mig var det rena lyckan och allting som har hänt senaste tiden känns som bortblåst. Ungen äter! Men jag var tvungen att ha i flytande socker (Som man vanligtvis har i bakning. Vad är jag är påhittig!) och päronpure - då gick det ner. Efter dagar med slit & oro. Skulle tillbaks på återbesök i morgon om han inte ätit för ny bedöming och sondmatning - men nu slipper jag gå dit! Då var ett stressmoment borta, då tar vi tag i resten. Hemmet ser ut som Japan katastrofen känns det som & jag vet inte riktigt vart jag ska börja, högar med tvätt som är nerbajsade av pencelin bajs och massor med kläder med utspilld välling Milo inte alls velat ha. Saft flaskor, ask koppen är full på balkongen för länge sen & jag har huvudvärk men det gör ändå inget, Milo är trots allt på bätteringsväg! Funderar på att bara lägga ner, göra som Milo - sova medans jag kan. Skiter i hemmet, skiter i tvätten, skiter i den där äckliga askkoppen - lägger mig ner nu & sover... Så länge jag får. Alltså inga hundra år! ;-) Sen skulle jag vilja tacka er för era fina kommentarer, Linas fina blogginlägg(http://shesgotherownthing.wordpress.com/2011/03/14/20-49-i-admire-you/)

Gjorde halkbanan i går. Vilken grej. Jag snurrade tre varv och åkte ut på åkern. Jag gapskrattade tills jag fick ont i magen. Och, vad det behövdes!