Om 118100 kan svara på allt ska jag ringa och fråga vad man gör med tandgnälliga bebisar , reklamen säger det. Men jag tvekar. Starkt.

ZzzzzZZZzz Milo snarkar sen klockan 8. Och jag tror att gnällspiken håller på att få en baktand och givetvis gör det ont.Har många gånger tänk på hur jobbigt det är att vara en bebis. En arg bebis och ingen förstår vad du menar eller vill. Det gör skit ont att få tänder och ingen förstår. Bebisar kan från början inte röra sig alls och sedan får dom vad vi föräldrar tycker det borde äta i munnen. Frihetsberövade - eller kanske inte på såvis. Men nästan. Vi bestämmer allt - Om det ska liggas på golvet i vagnen eller i en babysitter & gnälliga tycker vi dom är. Själv skulle jag vara helt galen om ingen förstog vad jag menar eller vad jag vill. Det räcker med att en person inte gör det och det känns som jag vill bokstavera i pannan på personen i fråga - men inte ens bebisar kan tänka sånna tankar. Det har sagts så många gånger att bebisar är små under och jag kan fan inte annat än att hålla med. Dom står ut mer eller mindre. (Men, dom vet ju trots allt inget annat och det är ju en jävla tur. Eller hur?)

Själv hade jag varit en självmordskandidat för länge sen om någon gav mig mat jag inte ville ha eller stoppade en napp i munnen på mig när jag skulle försöka få någon att förstå att jag kanske inte har lust att sitta i vagnen längre för jag svettas så jag nästan dör - ne men ta nappen - ta den nu. Nervös mamma. Skrik inte. Nappen, nappen, nappen...! Vi morsor blir nervösa över bebisarnas yttrandefrihet som vi nästan aldrig förstår. Och det är skit jobbigt för oss oxå. För vi fattar inte alla gånger. Har aldrig sett in i framtiden eller haft någon magisk kula som talar om morgondagen för mig - men jag försöker hela tiden. Med nappar, mat, vara skit rolig och dansa (men egentligen skulle inte ens den dansen passa på ett frikispass för nybörjare, huj -motorik!) Till och med en SNART 8 månaders bebis är svår att tyda.

Föressten har jag planerat en lunch med en annan mamma. En såndär lunch man bara snackar om när man möts på ica för att köpa mjölk. Lattemamma lunch. Om det går undan den här gången vet jag inte - men håll tummarna för bebiskladd och latteprat och våtservettsbyten.

När livet vänder riktning åt ett helt annat håll än dina drömmar säger och dina faktiskt visoner en gång sa gör det förbannat ont. Det är lite som ett slag i ansiktet - och ingen bitchslap. Det gör så jävla ont. MEN det gör ännu ondare att bli sviken gånger tusen gånger om och veta att du blir lika sviken igen men att veta när är som att veta vem som sköt Olof palme. Det vet ingen. Bara att han blev skjuten, faktum. Hårt mot hårt metoden funkade inte heller. Därför har jag bestämt mig för att börja ett nytt liv, jag & grabben i en trea på djurgårds-området i våran fina stad. Har klandrat mig själv för mycket på senaste tiden så jag gör det inte mer. När människor inte förstår vad som är rätt och fel ger jag faktiskt upp och är ingen levande super kvinna som klarar av allting. (vad det beror på har jag analyserat i så jag skulle kunna skriva en bok lika tjock som bibeln, men jag gör inte det.) Grät gjorde jag förut. I dag är jag är jag förbannad & i dag är jag inte inne i en förlossningsdepression där jag tappade greppet och inte ens visste vad en liter mjölk kostade. Där tackar jag för att min mamma  & en vän till mig fanns för mig när den andra halvan bara försvann från oss och hela världen, precis som nu - skillnaden är den att jag inte tar det nu. Jag går vidare. det finns en tid i mitt liv när livet oxå är en dans på rosor utan taggar - och den kommer! För mig är det fortfarande ett mysterium hur man kan strunta i allt. Sätta på locket och inte se något annat än sig själv - brist på respekt och samvete & känslor. Telefonen är lika tyst än fast det gått sex dagar. Har många gånger funderat på hur du ens kan somna om kvällarna. Det är helt ofattbart. Helt jävla sjukt. Tack, nu behöver jag inte låtsas. För allt är inte perfekt.

Tack för igår kväll - vad roligt jag hade! Vad jag njöt av att ha vänner runt mig som uppskattar mig och som tycker om mig som det yrväder jag är. Ni gjorde min kväll & det tänker jag leva länge på. Nu återgår jag till plugg, mammarollen, intensivkurs och arbetsinterjuver. Mitt liv har aldrig stått still och jag skulle aldrig klara av att stå still en dag. Kämpa för det du vill & ge aldrig upp. Som min bästa Erika sa till mig i fredags, och ja - det tänker jag fortsätta med på gott och ont. Nu är diskhögen lika hög som World trade center när det stog upp & kattmaten hade katterna ut över hela golvet - jouren kallar!

Måste bara säga en sak - med mina analyseringar har jag kommit fram till att bitterfittor finns det ingen åldergräns på. Det går att bli bitter när man är 15.

Milo är ap sjuk. Virus säger doktorn. Kärlek behövdes. Ordination på kärlek och kärleken som ordinerades var amning. Han är sju månader svarade & var då tvungen att fråga henne om man måste amma för ett ge kärlek (?) Sen fick vi gå hem. Det räckte tydligen med att sitta i knä och ge en extra dos kramar om dagen. Det skulle hjälpa mot virus. För det fanns ingen medicin mot virus. Han hade för mycket vax i örgonen för att se om det var öroninflammation igen. Återkom om två dagar om det inte blivit bättre (Sist Milo hade öroninflammation las vi in på barnavd på sjukhuset Doktorn trodde han hade njurfel och hade även då VAX i öronen och en annan överläkare konstaterade dagen efter dubbelsidig öroninflm.) Om två dagar är är jag död tänkte jag. Har redan halva foten i graven för jag inte sovit dom två senaste dagarna om man bortser från 20 minuter.(Och doktorer som predikar sömn, tänkte jag. Annat är det när man är mamma - då blir man någonslags super människa direkt och kan ha maratonlopp i att inte sova) Tack mamma för att du kom som räddaren i nöden mitt i intensivkurs till körkort och behörighetsplugg och mitt upp i allt var jag tvungen att tömma katt lådan och det var nog den jobbigaste tömningen i mitt liv och tanken vart nog nästan blocket. Du är en ängel.

jag är så jävla arg. ledsen & besviken - en annan historia och ett annat kapitel än virus sjukdomar och sömnbrist. Ger tre tusentals kramar till ensamma mammor som pappor ikväll som kämpar dag som natt. Ni är fantastiska.