Milo väckte mig och stog och röck i spjälsängen i morse, själv trodde jag att vi sovit bort hela dagen och tog han under armen och sprang till klockan i köket (Hade tydligen inte tid att titta två sekunder efter mobilen i sängen.) Med han under armen så märker jag att jag blir varm på hela handen. Bajs. Ibland tror jag att jag lever i någon slags cirkus eller rättare sagt så känns det som det. (Man får ju passa sina ord för arga bittra och trista människor, bäst jag inte glömmer bort det!) Har fått barnsäkra hemmet ännu mera sen sist, han är överallt - min hjälte och mitt liv. Nu ställer han sig upp själv och allt ska in i munnen från gamla strumpor, kattens svans, tv kontroller. Jag är levande, det känner jag.

En unge i minuten visade ett kejsarsnitt i måndags. Vad jag blev glad (för jag är lite trött på vanliga förlossningar som dom visat sen det startades.)

Skolan på distans har börjat, eller - två veckor sen! Undrar egentligen NÄR jag varit mamma ledig. Känns inte som det är många dagar men det gör mig faktiskt ingenting. Snart börjar han på dagis oxå, det är ju enbart veckor kvar! Föddes han inte nyss?