Jag slapp skrapa bilen i morse och milo hade skor på sig i morse, alltså blev det än bättre morgon för oss. Milo var finklädd till dagis fotot, eller om jag säger - finklädd för dagis! 

Jag har roat mig med att slänga tomma alvedon kartor, slängt resten av halstabletterna eftersom dom gjorde mig illamående som jag skulle blivit magsjuk. Vikt tre ton tvätt, damsugit och bäddat rent snoriga lakan och snoriga kuddöverdrag och haft alla fönster öppna. Då var det bara jag kvar. Alltså besöker jag duschen. Jag känner mig mer eller mindre som en vandrande conteiner, med andra ord jävligt ofräsch och en aning speedad fyra kaffe koppar senare.

Så när jag ändå känner mig pigg och alert kan jag ju ringa och be om ursäkt för att jag och milo inte satt i väntrummet på bvc i tisdags - snoret åkte upp i hjärnan tillsammans med alla matematiska helt onödiga tal som någon människa kommit på att vi som läser matematik A ska kunna och jag glömde bort det, jag är ju trots allt inte mera än mänsklig. (Vart är min personliga assistent, när jag behöver en som mest?)

Världens minst sagt mest jobbigaste men om jag vart frisk hade jag kunnat skratta minst fem gånger åt den här morgonen. Snor, hosta och en litenbit, möjligtvis lite feber har hälsat på min kropp i tre dagar nu. Jag har ett matteprov på torsdag som jag inte får missa. Alltså är jag inget mattegeni, jag går på stöd matte för att ens förstå var nämnare och täljare är. För mig är det alltså rena grekiskan - och lite av det värsta är väl ändå att jag snart ska handskas med x och y på en LÄTTARE (?) nivå.

Milo skulle till dagis - som varje morgon varje dag hela veckorna. För första gången är bilen igen frostad och jag har ingen is skrapa - som jag givetvis trodde och tänkte att det här gör väl ingenting, det här fixar super morsan! Jag får skrapa bilen med cd överdraget vilket tog skit lång tid fingarna blev  blå och Milo blir förbannad för han sitter fast där inne och inte kan komma nånstans, väskan som jag packat till dagis ramlar omkull och jag får en host attack från ingenstans. Med hostan kommer det massa snor när man är förkyld. Inget papper. När jag flåsat klart och kommer iväg packar jag ut allting och självklart min bittra son ur bilen som inte har några skor på sig, jag var för trött och för sjuk om jag för säga så för att orka sätta på han dom som åker av efter två minuter när han sitter i bilen, och om det ens är två minuter? Jag hade såklart dåligt samvete hela bilresan som är ungefär 2 minuter lång.

- Har milo inga skor på sig?
- Neeeeej... det har han inte. Han blir arg och förstår inte att man ska ha skor.
- Varför har milo inga skor? (igen...)

Jag skämdes.
Mamman till den söta tjejen var ursnygg. Själv kom jag där i ett par gamla gravid byxor som jag hittat längst in i garderoben och en tröja med som jag såg sen en stor vällingfläck och håret står just nu som då åt alla håll - nej, min son hade heller inga skor på sig. (Att vara ful är väl ändå lite av en mänsklig rättighet när man mår som en skitpåse på gatan.) - men det kunde jag förstår inte förklara för snygg-mamman.

För en månad sen hittade jag, http://classys.blogg.se/ som heter Nathalie, är 22 år gammal och har en son som är född 2010 och heter Milo. Jag är också 22 år gammal, har en son som är född 2010 som heter Milo och jag heter Nathalie. Ja, vårat avlånga IKEA land är litet som svar på tal för det.

Första grillkvällen på dagis hade Milo i går. Men, han var trött och det var kallt och jävligt blött ute och jag som hade duschat fick nånstans vänja mig vid tanken att lukta grillkorv fast jag inte hade lust med det. Barnen uppträdde och personalen gick igenom förra årets enkät, vad vuxet - tänkte jag. Fast jag ibland känner mig som världens minsta människa i en vuxen värld. Hade tänkt kurera mig i soffan, med andra pencelinkuren. Hej, hej, hallå urinvägsinfektion som inte försvinner.

verkligheten är så gott som här nu - med världens mest blandade känslor.
inskolning på myran är i fullgång och jag köper kurslitteratur som det inte fanns någon morgondag, men vad gör det om hundra år. kurserna under mammaledigheten är klara, betygen är satta och jag är nöjd över vad jag åstakommit som mammaledig. ibland tror jag att jag har super krafter.

skulle vilja tacka en människa som har gjort det möjligt för mig att plugga & fixa mitt körkort och jobbat timmar för att ha råd med mitt älskade rosa kort - TACK världens bästa mamma och mormor för att du alltid finns när vi behöver dig (!) nu säger jag tack och adjö till mammaledighet, med lättnad och glädje - och förstå mig rätt nu. alla älskar inte att vara hemma och jag är nog den sista människan på jorden som gör det - smaken är som baken..  Its a new life.   

Mitt liv, mitt allt, min stjärna i lekhörnan på IKEA.

Senaste veckan har varit en rejäl katastrof. På nätterna. Milo sover inte mer än en timme i taget och skriker, och gråter... och skriker.. Får väl antagligen nöja mig med två timmars sömn? och lära mig och leva med ett grinigt humör och blåa hängande ögonlock. Vilken jävla mardröm. Vilken härlig mormor han har som sa att jag fick komma dit med honom om det blir för mycket! Jag är så tacksam.   

Mig hittar ni med kaffet.... i handen... och concelern i ena... Ska träffa världens bästa Erika i morgon! Milo och jag på shopping tur, synd att han inte är lika glad som sin mamma ! ;)
 

Efter lite tjat är jag tillbaks igen! Jag har liksom inte hittat tiden, livet ser så annorlunda ut än en gång! Jag har äntligen tagit mitt körkort, skaffat min första bil och till och med andra bil nu, pluggar heltid, tar hand om min älskade Milo bus och hinner knappt tvätta håret och jag undrar lite grann hur jag tänkte att jag skulle hinna jobba i sommar.

Milo blir snart ett år och börjar dagis den 9de augsti på heltid eftersom jag börjar gå i skolan på heltid i augusti - Men jag njuter av att mitt mål snart efter mycket slit och släng är här - snart kan jag slänga iväg min ansökan till högskolan (!) och den här jobbiga tiden med plugget som mammaledig snart är över och jag kan ANDAS. (Har alltid i minnet att allt går om man bara vill, och att ingenting är omöjligt, bara man ger sig fan på det..) Och det har jag gjort sen jag blev mammaledig, gett fan på att klara mig både själv med min skatt, plugga och ta ett körkort. För någon vecka sen kollade jag på Eskilstunas lyckliga studenter som sjöng - fyfan vad vi e bra! Idag säger jag till mig själv. FYFAN VAD JAG ÄR BRA! och den här gången när jag säger det känns det lite mera meningsfullt än med den där vita sammetsmössan 2008 (!)