Milo väckte mig och stog och röck i spjälsängen i morse, själv trodde jag att vi sovit bort hela dagen och tog han under armen och sprang till klockan i köket (Hade tydligen inte tid att titta två sekunder efter mobilen i sängen.) Med han under armen så märker jag att jag blir varm på hela handen. Bajs. Ibland tror jag att jag lever i någon slags cirkus eller rättare sagt så känns det som det. (Man får ju passa sina ord för arga bittra och trista människor, bäst jag inte glömmer bort det!) Har fått barnsäkra hemmet ännu mera sen sist, han är överallt - min hjälte och mitt liv. Nu ställer han sig upp själv och allt ska in i munnen från gamla strumpor, kattens svans, tv kontroller. Jag är levande, det känner jag.

En unge i minuten visade ett kejsarsnitt i måndags. Vad jag blev glad (för jag är lite trött på vanliga förlossningar som dom visat sen det startades.)

Skolan på distans har börjat, eller - två veckor sen! Undrar egentligen NÄR jag varit mamma ledig. Känns inte som det är många dagar men det gör mig faktiskt ingenting. Snart börjar han på dagis oxå, det är ju enbart veckor kvar! Föddes han inte nyss?

    

Fyfan vad ILLA jag mår på människor som klagar över trötthet när dom inte ens jobbar heltid. Kan sova när dom vill, äta och duscha när dom vill & dessutom kräver vilohem och semester på det, tilllåt mig SKRATTA ÅT ER! SNÄLLA sluta SKÄM ut er. Om jag ska vara ärlig mot er så vet jag inte vad trötthet var innan jag blev mamma. Tror resten av hela Sveriges mammor känner lite med mig där - rätta mig gärna annars!

Vilken härlig kväll jag hade. Precis en sån behövde jag. Fick smaka på att bli salongsberusad och koppla bort bebisar, hemmet och allting som hör till real life. Leva ut en stund. Nu backar jag några steg tillbaka och ANPASSAR mig till verkligheten, som många människor inte alls har förmåga att göra - men då är det ju tur att jag och resten av världens alla mammor kan göra det. Fyfan vad vi är bra! (Säger det utan vita mössan och jag menar det!) Helt enkelt hel bäst. Katten spyr. Verkligheten var närmare mig än vad jag trodde ikväll. Nu ska trasan och sprayen fram! Tvättkorgen tömmer ju inte sig själv heller och katterna tar inte fram sin mat själv - men jag skulle gärna vilja dra täcken över huvudet för ser man ut som jag gjorde i går så är det nästan självklart att man mår som man förtjänar. 
 

Hade tappat motivationen och musten i mig var som bortblåst efter vaken nätter och kg vis med skit blöjor (tänder, givetvis!). MEN - vad en liten grej kan göra skillnad och skillnaden i dag hängde på kylskåpet. "Hej Nathalie! Grattis till en underbart stark insats i skolan. Tänk, vad du har arbetat & tänk vad du kan göra av ditt liv när du verkligen vill! Lycka till i ditt framtida liv, ge gärnet från början och HÅLL LAMPAN BRINNANDE, hälsningar Jan, din mentor"

Jag har sparat lappen sedan jag slutade nian när jag från ingenstans kämpade upp hela högstadiets betyg på två terminer och fick stipendium för mest upp pluggade betyg. Nu tar jag nya tag och andas tio gånger innan, så kör jag igen. Ibland behövs så lite för att orka ett par steg till. Jag har aldrig gett upp annars så jag tänker inte göra det nu heller. Kämparglöd, det har jag det.- det bara finns där, trots att Milo kan hålla mig vaken nätter i streck och livet känns som det håller på att rasera. Om det är mitt finska blod från min pappas sida vet jag inte. MEN, den finns där och är vid liv. Man blir ju trots allt stark av motgångar.. Eller?

Tror jag håller på o bli tokig. Så det är väl lika bra & säga det rent ut.
Hej 8 månaders bebis med massa utveckligsperioder! Det känns som det är dags för en sån nu. Eller dags - den är redan HÄR! Milo vaknar & skriker som en galning på nätterna, gärna flera gånger per natt och ätas ska det inte. Jag liksom står där i köket och gör massa välling helt i onödan för att Milo sen ska bli arg på mig för jag försöker ge honom mat. Han sparkar, han slår, han bits och SKRIKER tills jag tror att mina öron går sönder och jag är så trött så ögonen bara rullar & knänen inte ens bär dig en meter till och jag vill inget hellre än att dra täcket över huvudet och önska att jag inte fanns för tillfället. Det är då det ekar i mitt huvud - Skit i dig själv, sova får du göra i graven och äta kan du göra i farten! Välkommen till livet som mamma. Glöm inte att säga till alla hur bra allting är oxå och hur lätt allting är och att du fattar vad du ska göra varenda gång barnet är ledsen och att du aldrig behöver gå upp en enda natt. Det är rätt konstigt att många mammor inte vunnit första pris i att spela rena teatern. MEN vid det här laget är jag för trött för skådespeleri, för trött för allting. Jag kan klassa mig själv som titanics slutscen, jag håller på o gå under.Jag är så jävla trött och ibland tycker jag det är helt okej.

Super mammor och super pappor
... när man inte orkar mera, orkar man alltid lite till (!) 

Milo har ätit sin första vällingflaska sen i lördags morse. För mig var det rena lyckan och allting som har hänt senaste tiden känns som bortblåst. Ungen äter! Men jag var tvungen att ha i flytande socker (Som man vanligtvis har i bakning. Vad är jag är påhittig!) och päronpure - då gick det ner. Efter dagar med slit & oro. Skulle tillbaks på återbesök i morgon om han inte ätit för ny bedöming och sondmatning - men nu slipper jag gå dit! Då var ett stressmoment borta, då tar vi tag i resten. Hemmet ser ut som Japan katastrofen känns det som & jag vet inte riktigt vart jag ska börja, högar med tvätt som är nerbajsade av pencelin bajs och massor med kläder med utspilld välling Milo inte alls velat ha. Saft flaskor, ask koppen är full på balkongen för länge sen & jag har huvudvärk men det gör ändå inget, Milo är trots allt på bätteringsväg! Funderar på att bara lägga ner, göra som Milo - sova medans jag kan. Skiter i hemmet, skiter i tvätten, skiter i den där äckliga askkoppen - lägger mig ner nu & sover... Så länge jag får. Alltså inga hundra år! ;-) Sen skulle jag vilja tacka er för era fina kommentarer, Linas fina blogginlägg(http://shesgotherownthing.wordpress.com/2011/03/14/20-49-i-admire-you/)

Gjorde halkbanan i går. Vilken grej. Jag snurrade tre varv och åkte ut på åkern. Jag gapskrattade tills jag fick ont i magen. Och, vad det behövdes!

Jag är verkligen så jävla trött på att bli smutskastad utav människor, speciellt sånna människor som inte känner mig eller min son. Jag spyr på hela skiten. Jag blir ledsen arg och och jävligt trött på det. Att jag skulle smutskastat min sons pappas familj var droppen. Nu räcker det. Att du, din elaka människa inte vill förstå skämt och själv tar åt dig är ditt eget problem OCH läs inte. Nu har jag fått höra nog med skit. JAG TAR HAND OM MIN SON ENSAM, JAG TAR ETT KÖRKORT OCH NÄSTA VECKA BÖRJAR JAG PLUGGA, OCH JOBBA GÖR JAG NÄR JAG KAN! Nu vet jag att det finns vissa människor som frågar sig varför jag gör allt det här - det är min sons skull och givetvis min för att vi ska kunna leva ett värdigt liv där jag har körkort och i slutändan en BRA utbildning. Jag kan inte stanna upp och skita i allting. Jag är inte sån och är verkligen inte så känslo-lös eller falsk, som du nu kallade det. TÄNK EN GÅNG TILL INNAN DU SMUTSKASTAR MIG ELLER NEDVÄRDERAR MIG! Min telefon har ekat tyst från Milos eget kött & blod i veckor. Och nej, jag hindrar ingen från att träffa sina egna barn. Aldrig i livet. Det skulle jag aldrig kunna leva med. Men jag skulle heller aldrig kunna leva med att min son blivit skadad pga av bristande uppmärksamhet. Jag är så jävla trött på er. Så jävla trött. Jag spyr på er. Ni är för mycket. Jag skulle gärna vilja se att ni som har era kommentarer om mig hur jag är och att det är så jävla synd om Milo - Gå ett par  steg mina skor innan ni ens funderar på att kommentera hur jag är, vad jag gör eller hur jävla synd det är om Milo som har mig som mamma. Det är väl en jävla tur att han har mig, brukar jag tänka (undrar vad som annars hade hänt...) jag säger inte att det är en dröm att vara ensamstånde, absolut inte - min värsta mardröm. Men jag äter hellre grötensam än oxfilé i dåligt sällskap! Nu ska jag ta min son som har halsfluss och gå till vårdcentralen hppas jag att jag inte får höra mera elaka jävla kommentarer från någon. Snälla människor. Ta lite skämt. Att skratta sägs förlänga livet (då blir jag nog minst hundra.) och ni andra som inte ens kan skratta åt ett skämt vet jag inte vad det blir av. Skratta åt problemen man kan skratta åt istället. Livet blir lite lättare då, jag lovar!

  
Skulle ge mitt liv för dig, älskade unge! Maammamaaaaa! Älskar dig.

Jag visste att det jag skrev skulle beröra någon & självklart gjorde det det. Hårda ord fick jag höra. Vilken jävla skit mamma jag är & hur synd det är om Milo som har mig till mamma. Sandlåde nivå. Jag har aldrig någonsin jämfört min sons pappas familjs sida med skit (det där med blöjan retade upp dig, va?! Som var ett jävla skämt) Skulle aldrig få för mig att göra det och jag skulle aldrig ta min tid till att göra det. Men det retar ju alltid någon, som sagt att du går upp i 200 hundra är ju som sagt ditt problem - och vi känner inte ens varandra och du känner inte min son heller. Det är ju rätt otroligt att så mycket av din energi gick åt att skriva så elaka saker till mig. men som jag alltid sagt så finns det människor till ALLT. SYND om Milo eller inte, det är din åsikt och ingen annans. Jag gör allt för min son. ALLT - undra vart den andra personen är som oxå ska göra de? Fuck u & och ditt jävla skitsnack. (Och vilka presenter du snackar om vet jag inte. För dom har varit till Milo och inte till mig 99,9% av gångerna.) Tänker inte ta åt mig utav vad en medelålders man sitter och skriver och är upprörd över ett jävla skämt. Rasist utlägget kan du behålla eftersom jag inte är svensk någonstans själv och det där med falsk tycker jag du ska ta med någon annan. Tack för mig. Och smutsa inte ner här med sina elaka kommentarer i fortsättningen - och LÄS inte om du blir upprörd. Pinsamt att bli så upprörd över ett jävla skämt.

Milo vaknade missnöjd i morse efter att ha en hel invandrar familj i blöjan. (OJ. nu var jag rasistisk oxå. Ta det med en nypa salt - dom som kan göra det.) Hela dagen har rusat iväg som alla andra dagar och nu sitter jag och andas. Tio djupa andetag. I morgon är det samma visa igen, sen tar jag helg. Vila vet jag faktiskt inte om det blir - den som lever får se. Katterna eller rättare sagt ena katten hade spytt ut en stor hårboll rakt på golvet i morse som jag i mitt nyvakna tillstånd höll på att dra på rumpan i precis som att halka i en isfläck men att slippa skämmas för att någon ska ha sett dig. Trevligt, tänkte jag. Äran att torka upp den fick Mormor göra. Det har varit fritt från invandrarfamiljs blöjor och hårbollar resten av kvällen. Fortsätter andas, tungt resten av kvällen och hoppas att Milo som numera står med stöd sover hela natten i natt igen med enbart ett "jag tappa nappen gnäll" - ingen matning! Vilken lycka. Tack älskade lill-gubbe.