Internationella kvinnodagen! Vilken dag. Vad har ni gjort för att hylla er själva litegrann? Själv tog jag en dusch. En lång dusch. Ingen två sekunder med balsamet kvar och handuken på sniskan för att rusa ut och leta nappar eller för att göra mat som Milo inte velat ha innan han somnar. Någon semla har jag inte ätit. För det är ju fettis dagen i dag oxå. Nu hyllar vi tjockisar att äta ännu mera fast all propaganda om hur fet mat förstör våran kropp - vilken jävla dubbelmoral. Ät mera. Kalka ihjäl era kärl med fett. Ungefär. Köttbulle & makaron dagen, nästa? Eller om jag fick bestämma - en siesta dag åt folket. Ingen gör något. Hela sverige stänger.

Har lagt ner. Tänker inte jobba någonting i sommar för att bli iväg slängd efter tre månader när ordinare personal är tillbaks (Om du har tur kanske du får stanna på timmar. Höjden av att känna sig bortkastad kallar jag det.) & ett timjobb har jag redan. Jag tänker plugga heltid på distans än en gång (Jag har kommit in på det jag vill läsa för en behörighet, för krånglas ska det.) - vad jag är bra! Undra hur jag kunde tänka tanken att plugga, jobba och vara mamma samtidigt och dessvärre inte veta när jag får dagisplats. Insåg att jag kommer rasa ihop då. Hjärnspöken har jag nog av och vad matte B ska göra med min hjärna har jag ännu inte förutsett - men jag hoppas poletten faller ner så jag slipper ta på mig dumstruten och skämmas tills jag blir röd i ansiktet. Nästa stopp är 3,5 år på något universitet i vårat avlånga land.. 

Önska mig lycka till med gångertabeller och samhällskunskap B & en gnutta religonskunskap. Tur att jag köpte ett par nya glasögon.

Om 118100 kan svara på allt ska jag ringa och fråga vad man gör med tandgnälliga bebisar , reklamen säger det. Men jag tvekar. Starkt.

ZzzzzZZZzz Milo snarkar sen klockan 8. Och jag tror att gnällspiken håller på att få en baktand och givetvis gör det ont.Har många gånger tänk på hur jobbigt det är att vara en bebis. En arg bebis och ingen förstår vad du menar eller vill. Det gör skit ont att få tänder och ingen förstår. Bebisar kan från början inte röra sig alls och sedan får dom vad vi föräldrar tycker det borde äta i munnen. Frihetsberövade - eller kanske inte på såvis. Men nästan. Vi bestämmer allt - Om det ska liggas på golvet i vagnen eller i en babysitter & gnälliga tycker vi dom är. Själv skulle jag vara helt galen om ingen förstog vad jag menar eller vad jag vill. Det räcker med att en person inte gör det och det känns som jag vill bokstavera i pannan på personen i fråga - men inte ens bebisar kan tänka sånna tankar. Det har sagts så många gånger att bebisar är små under och jag kan fan inte annat än att hålla med. Dom står ut mer eller mindre. (Men, dom vet ju trots allt inget annat och det är ju en jävla tur. Eller hur?)

Själv hade jag varit en självmordskandidat för länge sen om någon gav mig mat jag inte ville ha eller stoppade en napp i munnen på mig när jag skulle försöka få någon att förstå att jag kanske inte har lust att sitta i vagnen längre för jag svettas så jag nästan dör - ne men ta nappen - ta den nu. Nervös mamma. Skrik inte. Nappen, nappen, nappen...! Vi morsor blir nervösa över bebisarnas yttrandefrihet som vi nästan aldrig förstår. Och det är skit jobbigt för oss oxå. För vi fattar inte alla gånger. Har aldrig sett in i framtiden eller haft någon magisk kula som talar om morgondagen för mig - men jag försöker hela tiden. Med nappar, mat, vara skit rolig och dansa (men egentligen skulle inte ens den dansen passa på ett frikispass för nybörjare, huj -motorik!) Till och med en SNART 8 månaders bebis är svår att tyda.

Föressten har jag planerat en lunch med en annan mamma. En såndär lunch man bara snackar om när man möts på ica för att köpa mjölk. Lattemamma lunch. Om det går undan den här gången vet jag inte - men håll tummarna för bebiskladd och latteprat och våtservettsbyten.

När livet vänder riktning åt ett helt annat håll än dina drömmar säger och dina faktiskt visoner en gång sa gör det förbannat ont. Det är lite som ett slag i ansiktet - och ingen bitchslap. Det gör så jävla ont. MEN det gör ännu ondare att bli sviken gånger tusen gånger om och veta att du blir lika sviken igen men att veta när är som att veta vem som sköt Olof palme. Det vet ingen. Bara att han blev skjuten, faktum. Hårt mot hårt metoden funkade inte heller. Därför har jag bestämt mig för att börja ett nytt liv, jag & grabben i en trea på djurgårds-området i våran fina stad. Har klandrat mig själv för mycket på senaste tiden så jag gör det inte mer. När människor inte förstår vad som är rätt och fel ger jag faktiskt upp och är ingen levande super kvinna som klarar av allting. (vad det beror på har jag analyserat i så jag skulle kunna skriva en bok lika tjock som bibeln, men jag gör inte det.) Grät gjorde jag förut. I dag är jag är jag förbannad & i dag är jag inte inne i en förlossningsdepression där jag tappade greppet och inte ens visste vad en liter mjölk kostade. Där tackar jag för att min mamma  & en vän till mig fanns för mig när den andra halvan bara försvann från oss och hela världen, precis som nu - skillnaden är den att jag inte tar det nu. Jag går vidare. det finns en tid i mitt liv när livet oxå är en dans på rosor utan taggar - och den kommer! För mig är det fortfarande ett mysterium hur man kan strunta i allt. Sätta på locket och inte se något annat än sig själv - brist på respekt och samvete & känslor. Telefonen är lika tyst än fast det gått sex dagar. Har många gånger funderat på hur du ens kan somna om kvällarna. Det är helt ofattbart. Helt jävla sjukt. Tack, nu behöver jag inte låtsas. För allt är inte perfekt.

Tack för igår kväll - vad roligt jag hade! Vad jag njöt av att ha vänner runt mig som uppskattar mig och som tycker om mig som det yrväder jag är. Ni gjorde min kväll & det tänker jag leva länge på. Nu återgår jag till plugg, mammarollen, intensivkurs och arbetsinterjuver. Mitt liv har aldrig stått still och jag skulle aldrig klara av att stå still en dag. Kämpa för det du vill & ge aldrig upp. Som min bästa Erika sa till mig i fredags, och ja - det tänker jag fortsätta med på gott och ont. Nu är diskhögen lika hög som World trade center när det stog upp & kattmaten hade katterna ut över hela golvet - jouren kallar!

Måste bara säga en sak - med mina analyseringar har jag kommit fram till att bitterfittor finns det ingen åldergräns på. Det går att bli bitter när man är 15.

Milo är ap sjuk. Virus säger doktorn. Kärlek behövdes. Ordination på kärlek och kärleken som ordinerades var amning. Han är sju månader svarade & var då tvungen att fråga henne om man måste amma för ett ge kärlek (?) Sen fick vi gå hem. Det räckte tydligen med att sitta i knä och ge en extra dos kramar om dagen. Det skulle hjälpa mot virus. För det fanns ingen medicin mot virus. Han hade för mycket vax i örgonen för att se om det var öroninflammation igen. Återkom om två dagar om det inte blivit bättre (Sist Milo hade öroninflammation las vi in på barnavd på sjukhuset Doktorn trodde han hade njurfel och hade även då VAX i öronen och en annan överläkare konstaterade dagen efter dubbelsidig öroninflm.) Om två dagar är är jag död tänkte jag. Har redan halva foten i graven för jag inte sovit dom två senaste dagarna om man bortser från 20 minuter.(Och doktorer som predikar sömn, tänkte jag. Annat är det när man är mamma - då blir man någonslags super människa direkt och kan ha maratonlopp i att inte sova) Tack mamma för att du kom som räddaren i nöden mitt i intensivkurs till körkort och behörighetsplugg och mitt upp i allt var jag tvungen att tömma katt lådan och det var nog den jobbigaste tömningen i mitt liv och tanken vart nog nästan blocket. Du är en ängel.

jag är så jävla arg. ledsen & besviken - en annan historia och ett annat kapitel än virus sjukdomar och sömnbrist. Ger tre tusentals kramar till ensamma mammor som pappor ikväll som kämpar dag som natt. Ni är fantastiska.

Ikväll är jag bitter. En riktig bitterfitta. Här sitter jag med studieskulder på ca 69.000 och andra utan utbildning får jobb före mig (Ok, nu var det inte så att jag vill jobba som uska på ett äldreboende för det är AP tråkigt enligt mig som jobbat på sjukhuset.) MEN det handlar om principen. Jag är utbildad och SKA gå före. Jag kan mera än vad en outbildad kan och har mera erfarenhet. MEN ändå tilllämpas den, så hatad av mig - svågerpolitik. Du har en mamma som jobbar där, en mammas syster.. Ja, you name it! Fick ett erbjudande på intensiven om sommaren & även timmar vid behov och ja tack säger jag. där kommer inga outbildade in. Där kan jag känna mig lite värdig för min utbildning & där slipper jag höra om vad mamma gjorde för att fixa in dig utan utbildning här. Nejtack till svågerpolitik nu tänker jag lite längre - jag ska in på högskolan! Där finns inga människor som får jobb för att din mamma jobbar där. Fan vad skönt & när tanken slog mig log jag litegrann. Nu ska jag slippa timjobb & sommarjobb och svågerpolitik. Sommaren får jag stå ut. Kanske. Vem vet. Den som går tillräckligt långt får veta. Den här gången jag ska offra ännu mera pengar på böcker och dyra studielån ska det bli något stort. Lite bättre. Där man vet att man kämpat för sin titel & kan vara stolt över den och slippa bli behandlad som en påsehundskit eller möjligen en disk trasa - slit och släng i mig gärna. Där helger är lite mera än bara helg och som vi kallar det. Lite heligt.

Glöm aldrig att ha mål i framtiden. Utan mina mål skulle jag ligga på soffan och pilla mig i naveln och låta mitt liv rinna ut i sanden. M Å L.

Var typ så lurad jag blev när jag trodde jag skulle få ett mineral puder för 39 kr från max factor. Det var bara det att jag skulle handla för 600 kr innan jag kunde få det. Ungefär som att få fel julklapp på julafton. Vilket skämt.

Jag är så jävla trött på människor som tror som ska få en medalj för att disken är tagen eller att en tvättmaskin är isatt med vita och svarta kläder i. Lägg ner förfan. Det är rutin och vardag - precis som om jag och alla andra byter trosor varje dag (jag hoppas iallafall att alla gör det.) Jävligt trött så jag nästan spyr lite grann på det hela. Gallspyr. OCH ja. RUTIN OCH VARDAG. Helgen kanske vissa både struntar i trosor disk och tvättmaskiner MEN jag överlever fan inte i skitiga kläder och utan bestick & tallrikar. Punkt slut.

Brottas med mina ögon som hela tiden drar sig åt höger - diskberget. Fast jag försöker undvika att dra åt höger så ser jag det ändå. Får inte somna med det.

Lika mycket som jag måste sluta vara beronde av take away kaffe måste jag tvätta fönsterna. Julens jul-snö sitter kvar såg jag i dag och skämdes en gnutta. Det är ju tur att jag slipper "jag bor i radhus så jag tävlar med mina grannar" - stressen. (Just nu lever jag ju i trots allt i värsta parabol området men inte mitt i smeten.) Hyran är ju billig och jag har aldrig stört mig på att det står barnvagnar i trappen eller på den höga arabmusiken som dånar i trapphuset ibland. Skulle aldrig orka se hur många köttbullar han i huset brevid hade på din tallrik eller vilka tidpunkter det lyste på deras toalett eller att arga mamman Annika skulle ringa mig när Milo drämt en sandkaka i huvudet på hennes son Albert.. För så är det inte i ett parabol område här äter dom ju inga köttbullar och jag ser inte när lyset tänds på toaletten. vi måste inte ha årets grillfester där Fru Anna blev för full och tog av sig trosorna och hennes man blev för full och somnade med huvudet i bordet efter att ha nypit grannes Fru i rumpan. Men annat än prabol område ska vi ju bo i en dag. Milo ska ju förhoppningsvis gå på dagis i centrum med lite tur och det är jag toppen glad för.

Sov gott.

Har varit stressad i två dagar och velat inte kunna trycka på stopp knappen en enda sekund fast jag varit nära - men jag har inte tid för några stopp just nu. Ville trycka på stoppknappen när jag åkte hiss i dag och andas men jag hade för bråttom. Det går inte. Världen står inte stilla fast jag vill det ibland. Katterna fick äta leverpastej för jag glömde kattmat & kattsand. Om blickar kunde döda. I morgon antar jag att min mobilladdare är uppäten eller så ligger linsfodralet i kattlådan. Det är vardag - lite utav min tokiga vardag.

Milo har börjar kladda han springer i sin gåstol och tar händerna på varenda vägg. Det är blåbärs fläckar på tapeten. Inte ens vanish - bli fri från fläckar hjälper mig nu. Damsugaren har tagit ut  förtidspension och har funnit sin ro i städskrubben. Det är makaroner överallt och jag lyckades få prata med en arbetsgivare i dag och nu undrar jag vad jag sa & är ju typ som att minnas sin första tonårsfylla. Allstå är det bäcksvart. Någonstans gör det mig påmind om att jag sa någonting om att jag kan ta prover med ett såklart övertrevligt leende i rösten och blodtryck är ju aldrig ett problem och jobba kan jag när som helst. Det här är inget ovanligt utan bara vanlig vardag hemma hos oss. - katastrof tänkande är aldrig välkommet men alltid här. (vad bra att jag inte är ensam om att vara mitt uppe i småbarnstressen och att ni som har små bebisar kan kanske har en pytte aning om hur jag tänker.) Och mitt uppe i allt ihop missar jag två samtal från en arbetsgivare där jag skulle få ett drömjobb - och nu tror jag att jag behöver sova. Sova länge och djupt men det är ju lika förbjudet som att smaka en godis på Ica Maxi innan man betalat det. Nu växlar vi ner & bromar först... 

& Vart skjutton la jag Milos bajsprov. Sömn kan jag glömma. Jag måste hitta provet och torka upp det som katten hade lagt utanför lådan nyss istället för i lådan. Måste köpa en större kattlåda.